Emmy Lindgren

Jag har liksom väntat på något.

Hela dagen.

Något måste hända.

Det är ju idag som är idag, det är ju den 15 juli  idag.

Idag var det två år sedan.

Två år sedan jag hade jobbat klart efter gudstjänsten med en predikan som gjorde paralleller till Zlatan.
Två år sedan jag gjorde den där vänstersvängen.
Två år sedan jag plötsligt låg där på vägkanten.
Två år sedan jag försökte komma ihåg min mammas mobilnr.
Två år sedan jag först skämdes men sedan häpnades över att få åka ambulans.
Två år sedan jag röntgades i en sån där tunnel.
Två år sedan jag låg på en hård sjukhussäng med en fastspänd nacke.
Två år sedan jag drog skämt om botox med läkaren som sydde ihop min panna och mitt ben.

“Säg åt henne att hon ska köpa sig en trisslott, för detta skulle man  inte ha överlevt.”   
“Du har en skyddande ängel/ Du har någon där uppe som ser efter dig”

Två år går fort. Jag känner fortfarande av det. Jag har ont i knän, är otroligt mycket mer känslig för sjukdomar och sådant. Men jag börjar få tillbaka känseln i ärret bak på vaden. Jag har vant mig vid den ständiga frågan:

“Har du sovit på något?” medans de tittar frågande på min kind.

Jag kommer ha mina ärr för resten av mitt liv. Jag skäms inte, de är lite vackra på sitt eget sätt tycker jag. Ett stycke Harry Potter-ärr i pannan, lite “sov-prickar” på kinden, en pyttelite sne näsa, små runda ärr på ovansidan av vänster handen, de runda ärren på knäna, det lilla på foten och det större bak på vaden som nästan (enligt mig) ser ut som den kristna symbolen fisken.

Från det ena till det andra så har jag hört att det sägs att alla ska tvivla någongång, jag har aldrig tvivlat på Gud, bara min tro. Jag har tvivlat på att min tro inte varit tillräckligt stark, men jag tvivlar ALDRIG på att Gud finns och älskar mig för det VET jag mer än något annat. Gud finns och Gud älskar mig och dig. Jag tror, nej förresten, jag vet att det var Gud som räddade mig den dagen för två år sedan. Gud har gjort det tidigare och kommer göra det igen. 

För att knyta ihop ett spretigt inlägg så skulle jag vilja avsluta.

För två år sedan var jag med om en trafikolycka, en olika som människor som sett olycksplatsen säger att man inte ska ha överlevt. Jag överlevde och klarade mig någorlunda oskadd. Ett mirakel, några stygn och massa blåmärken och skrapsår. Medicinkurer och problem. Men inga brutna ben, inga whipflash, inga hjärnskador. Jag är lycklig, jag lever utan problem. Jag är lycklig och tacksam. Tack för livet, tack för min tro och tack för tron på mig genom livet.  

Tack,