Det börjar kännas.
“Hur känns det?”
“Njo det är ganska lungt. Mest är jag orolig för temat på nollningen, jag har fortfarande inte fixat en kostym.”
Den som kanske väckte det sanna reaktionen som kom nu är väl den bästa av de bästa. Pratade förut (lite tidigare i natt) med min bästa vän. Hon ställer precis som många frågan:
“Hur känns det?” Jag förklarar detta med superhjältetemat och tystnar, joo kanske är jag lite orolig för att inte få några vänner.
“Men hallå, det är väl inga problem! Jag menar ju hur känns det att flytta, bo någon annanstans?”
Jag vet inte om det var de exakta orden, men det är det som jag förstår nu. Kanske förstår jag det först nu för att det är först nu som jag börjar få en idé om min kostym, eller så förstår jag det nu när jag sitter och packar ner de kläder och saker jag behöver. Eller kanske är det från det vackra meddelandet jag fick av en god vän med hopp och förväntan och guds välsignelse.
Det börjar kännas.
Under den närmaste tiden har jag sagt adjö till många av mina vänner, det känns kostigt. Hej, nu träffas vi för att säga hejdå. Fast det är ju inte hejdå föralltid, men ändå är det jobbigt. Trots att vi idag inte ses varje dag om ens varje månad så är det jobbigt. Jag gillar verkligen inte hejdå. Jag tycker att vi i stället säger: "Vi ses igen!"
Det börjar kännas.
Jag gick idag på Karlstads gator, tittade in i Karlstads skylltfönster, handlade i Karlstads affärer och tittade på människorna i staden Karlstad. Och jag kom fram till att jag verkligen är klar här.
Det börjar kännas.
Det börjar kännas lite tungt. Mest jobbigt känns det att lämna min älskade församling. Och mina älskade vänner. Familjen känns ändå helt okej, de lär man ju prata med typ varje dag i telefonen och de lär komma och hälsa på och jag komma hit. Men framförallt har jag spenderat hela min livstid med min familj, mina vänner har kommit eftersom.
Det börjar kännas.
Eftersom är en lite för kort tid. Jag hoppas att avståndet inte påverkar relationerna till mina vänner. Under de senaste åren har jag knutit så många band, med så fina människor. Men jag behöver inte oroa mig. Jag vet att banden är tillräckligt starka.
Det börjar kännas.
Jag reflekterar över hur det kommer att vara att hämta ut nyckeln. Att skyffla in alla saker. Att packa upp. Att gå och handla. Att krypa ner nyduschad. Jag undrar om rummet är lyhört eller om man kan spela piano och sjunga där. Jag undrar hur mina korridorkompisar är. Jag undrar hur nollningen kommer att vara. Jag undrar om jag kommer tycka det är roligt att plugga. Jag undrar hur livet kommer att bli.
Det börjar kännas.
Nerverna kryper närmre inpå.
Det börjar kännas.
Snart är det dags.
Det börjar kännas.
Jag stegar med stora kliv fram mot mina mål. Jag kan nästan se den vita kragen lysa vid min hals. Jag har många steg att gå, men jag är redan på väg. Och vet du vad?
