Så jag kastar en sista blick på himlen och tänker “Tack.”
Först gick jag bara förbi, sedan fick jag backa tillbaka. Jag var bara tvungen att se, såg jag rätt första gången? Mycket riktigt, eller nej kanske ännu mer riktigt var det men samtidigt så overkligt. Vackert. Rosa, vitt, blått. Det var ungefär som att himlen stod i brand. Fast en sådan där stillsam varm brand, en sådan stillsam brasa som värmer den som är frusen. En värme spred sig genom kroppen medans jag bevittnade konstverket som hade målats upp framför mig.
Jag var liksom tvungen att öppna dörren och låta mina ögon vila mot det vackra. Hur kan någon skapa detta? Sedan kom jag ihåg det jag nyss hört:
“Världen är inte logisk, den är magisk.”
Medans ett leende spred sig över mina läppar så tänkte jag att jag har det ganska bra. Jag lever i ett land där jag kan bevittna solstrålarnas lek i solnedgången. Jag lever i ett land där jag som kvinna inte är förtryckt. Och framförallt jag lever i ett land där jag får ha det som stärker mig när jag är svag och som jag öppet får tala om och visa att jag har, jag lever i ett land där jag får ha min tro.
Så jag kastar en sista blick på himlen och tänker “Tack.”