Emmy Lindgren

Det är kväll och ett tag sedan som jag bloggade så här får ni ett efterlängtat rörigt kvällsinlägg som försöker förklara hur mina tankar går. Också som vanligt så hade det en annan ingångspunkt som utgångspunkt men jag hoppas ni förstår och jag vill passa på att säga att detta inte är personligt mot någon utan detta är något jag tänkt på och reflekterat över en lång tid. Hoppas du förstår vart jag vill komma med mina sjuhundramiljarders budskap. 

Tack! 

I Facebook och andra sociala medior så ser jag dagligen hur folk delar med sig av nyhetsartiklar, bilder, texter och videoklipp. Dessa är av olika slag, det finns de som handlar om vardagshjältar (inte så få sådana heller) där vi kan få se någon hjälpa en tant över gatan eller en brandman rädda en hund osv. Jag gillar dessa inlägg mer än de jag kommer att berätta om senare, det finns nämligen fler kategorier. Det finns såna där gulliga med djur som gör nåt gulligt, kanske typ tittar in i kameran bara. (Jag vet att jag är en av dem som delar sådana klipp) Det finns sådana med läskiga eller äckliga djur också. Det finns tillochmed sådanna där djur blir plågade, under videon finns en text med något i stil med: “Dela om du är emot djurplågeri”

Det finns också sådana inlägg som just nu ganska aktuellt handlar om valet, mycket om hur rasismen växer i Sverige. Inlägg med uppmaningar om att stoppa rasismen, inte rösta in SD, visa vad SD står för och visa vilka ljushuvuden som är deras talespersoner. Det tycker jag är bra!
Inlägg som dessa skapar dock ofta diskussion och som ni säkert alla varit med om så är inte en skriftlig diskussion alltid det bästa, men det är ett problem för sig.

Sedan finns det de videor som handlar om människor med udda talanger eller som råkat filma när de gjort bort sig och det kan ju vara kul att se någon gång.

Den värsta sortens inlägg (enligt mig) är de som handlar om människor i tjänst som på något sätt enligt människan bakom kameran gör fel. Jag har sett flera klipp på poliser som brottat ner folk med någon textrad i stil med: “Vart är Sverige på väg?” “Vem kan man lita på?” osv osv.

Vi människor är så dåliga på att lyssna på två sidor av en händelse, vi tar den första sidan och håller fast vid den! Det finns väl några undantag och det är väl typ mördare och andra kriminella, det är väl inte så stor chans att vi skulle ta deras parti? Eller?
Om vi såg ett klipp på en polis som brottar ner en beväpnad man med pistol så skulle vi hurra och säga: “Vilken fantastisk poliskår vi har i Sverige”
Men när vi ser ett klipp på en polis som brottar ner en “vanlig” ungdom så är vi heltplötsligt helt tvärt om. Då låter det i stället: “Vad är det för fel på den polisen, sådana som hen borde inte få arbeta som polis!”

Men vad vet vi?
Vad vet vi om bakgrunden till varför de brottar ner den person de brottar ner? Jag har i alla fall väldigt svårt att tänka mig att polisen skulle brotta ner en person bara på måfå och att den personen i sitt ställe skulle göra motstånd om det kom utan anledning.

Eller? Det kanske bara är jag?

Man hör om krig i ute i världen och tänker att “där är inte jag, det är inte mitt problem”, “jag är glad att jag inte bor i det landet.” Man hör om oskyldiga som skadas för att landet är i krig.

Men tänker vi någonsin tillbaka och reflekterar över vad vi faktiskt har?

Vi är ett land där vi har yttrandefrihet, alla har rätt till sin egen åsikt.
Vi är ett land med demokrati, och där vi ges möjligheten att rösta om vi är svenska medborgare över 18 oavsett vad vi har för hudfärg, kön, sexuell läggning eller åsikt.  
Vi är ett land med religionsfrihet, vi är fria att tro eller inte tro på vad vi vill.
Vi är ett mångkultrellt land, där vi kan hämta mycket från varandra.
Vi är ett land där vi kan lita på samhället, vi kan gå till skolan utan att vara rädda för att trampa på en mina på vägen dit, vi behöver inte heller köpa någon skoluniform och vi får både mat och böcker där.
Vi är ett land där vi faktiskt kan lita på våra poliser (,väktare- och ordningsmän mm), när jag ser en polis så känner jag mig alltid trygg.

Jag har varit i ett land där man kan se poliserna gå runt på gatorna med gevär hängande snett över bröstet, där jag inte ens vågade titta åt en polis håll. Där kände jag mig mer säker när polisen inte såg mig än när hen gjorde det. I samma land är det farligt att demonstrera och uttrycka sin åsikt. Och när jag säger farligt så menar jag inte bli borttagen från platsen. Där är det tårgas mm.

(Detta är bara hur jag upplevde det i detta landet, det finns i fler länder och där ser det ut på ett annat sätt.)